På samma sätt som igekotten skyddar sin mjuka päls för att inte bli skadad skyddar vi våra inre rum för att inte bli sårade. Vi vänder våra taggar utåt för att avskärma oss från den skrämmande omgivningen.Men o andra sidan kanske man lär sig något, av att bli sårad. Och det kanske är bättre att våga och ibland få nederlag än att aldrig försöka.. För om man inte försöker får man aldrig uppleva allt det underbara i livet. Nya vänskaper, nya kunskaper, nya tankegångar och nya levnadsmönster. Livet består av förändringar, och det är lättare att följa med i dem om man tittar hela tiden och lever i nuet istället för att blunda. Om man blundar tänker man för mycket, tankar som kanske aldrig hade behövts. Det är klart att man ska tänka och vara lite förberedd. Men händer något dåligt hade det förmodligen hänt oavsett om man lagt ner många timmar på att oroa sig för det eller inte.
Ibland känner man sig så ensam, jag har min dotter, sambo och familj. Men det känns inte som att jag har några vänner längre, eller jo såklart, men ingen som man träffar regelbundet. Jag saknar det och vill så gärna ha bättre kontakt med de vänner jag redan har.
Att binda nya kontakter är så svårt, jag är f*n socialt handikappad. Jag tycker att det är så enormt jobbigt att träffa nya människor, inte för att jag inte gillar människor för det gör jag verkligen. Jag vet inte riktigt hur man gör eller så vill jag kanske inte bara? Jag är nog rädd för det okända, vad som gömmer sig bakom nya människors masker. Ändå vet jag att de allra flesta förmodligen är trevliga och roliga att umgås med. Men ovissheten gör en osäker. Jag är rädd för att bli sårad.. Eller att det inte ska bli så bra som man har förväntat sig, att man inte ska komma överrens.
Det värsta som hänt mig var nog när jag och min barndomsvän växte ifrån varandra.. Vi blev så totalt olika och det fungerade inte längre, jag mognade snabbare siktade på mer ansvarsfulla saker och hennes sikte var helt annorlunda. Jag respekterade henne och tyckte om henne lika mycket ändå, såklart för hon var ju min vän och alla vill inte samma. Men hon började ogilla mig och trampa på mig, hon tyckte att jag inte stallde upp hon gjorde allt för att såra mig(kändes det som iaf). Jag försökte så länge att få det att fungera och så mycket energi gick åt till att vara henne till lags, men tillslut kände jag att respekten inte fanns kvar. Tycker att det är tråkigt än idag, för att jag vet att hon är en bra människa även om hon sårat mig många gånger. Ett bra tag efter att vår vänskap lukrats upp bröt jag en helig regel, men jag fick stöd från henne till att börja med. Sedan ångrade hon sig och nu hatar hon mig(med rätt). Gentemot henne känner jag stor ånger, väldigt stor. Men det känns samtidigt som att det här var meningen, och jag måste verkligen försöka börja leva i nuet. Jag kan inte göra ett val och sedan må dåligt över det resten av livet, jag måste släppa det här och lämna det bakom mig nu, för att kunna leva på riktigt. Du ska veta att jag är uppriktigt ledsen för vad som hänt, jag vet att det förmodligen aldrig blir bra igen(varken för hur jag sårat dig eller du mig). Men tro mig när jag påstår att jag vill att du ska vara lycklig, jag hoppas verkligen att du får det bra tillslut. Att allt ordnar sig och att du mår bra. Saknar dig..
Den här bloggen blev verkligen annorlunda, var inte direkt det här jag hade tänkt att skriva om när jag började. Men allt måste ju ut, jag måste gå vidare.
Bortom horisonten skymtar soluppgången..
