onsdag 25 februari 2009

Madde: Snart kommer de!

Imorgon har jag gått 34+0, tänk att vi tagit oss drygt 10 v fram i tiden sedan de var på väg att födas!

I v.38-39 sätter läkarna igång mig, om jag inte redan har födit. Det är alltså högst 4-5 veckor kvar! Hur är det möjligt att tiden har gått så snabbt? Jag kan inte riktigt förstå att snart bor det två små barn till, här hemma hos oss.

Jag kommer att vara 3-barns mamma, vid 22 års ålder! Det är ofattbart, hur gick det till? Jo, det är klart att jag vet hur det gick till. Men.. Det är ändå helt ofattbart! Och underbart....

All sjukhusvistelse har gjort det svårare att leva i verkligheten. Men nu, när man har varit hemma i ett par veckor, sköljer allt över en. De kommer snart!! Vi har snart två små barn på våra armar, och en stor som får börja vara hos sin mamma som vanligt!

Otroligt.. Stort.. Hej!

tisdag 24 februari 2009

Madde: SUGEN!

Nu den senaste veckan har jag varit sugen på ALLT!!! Jag som har gått runt och sagt att jag minsann inte har någon sug fast jag är gravid, haha tji fick jag!

Det är synd om Jonas när han går med mig i affären. För jag lyfter o vrider o tittar på allt! Och efter mycket övervägande kan jag inte hålla mig, den ska också med hem! Igår råkade det slinka ned t ex chokladpudding, hallonkräm, chips och dricka i kundvagnen (haha alltså inte till igår, utan för framtida bruk.. *fniss*). Och förra gången vi handlade fick vi med oss glass, grädde, ingredienser till bak, vaniljsås och lite annat.. Visserligen har vi inte fått anv för något ännu. Men det kommer! Hihi.. Jag är nog mer sugen på att köpa allt jag är sugen på, än att faktiskt äta det. Fast jag är rätt säker på att något går åt ikväll, Jonas börjar sent imorgon (vad jag minns) och jag har planerat att övertala honom att se på film och ta något gott till :D

Ni som känner mig vet att jag inte är sådan här, så tro mig, jag förvånar mig själv med alla dessa gottetankar hahaha! Kan sitta o se på TV och helt plötsligt plingar det till i huvudet: ÅH VAD GOTT DET SKULLE VARA MED... (vad jag nu känner för just då)

Men ännu har jag inte fått ett oövervinnligt sug, det är alltså inte så att jag åker till affären mitt i natten bara för att jag blev sugen.

Jag är så van att bara planera inför en liten filmkväll på helgen, med chips o gott, sedan inte tänka mer på det. Kanske köpa något litet ibland utöver det, men inte vara speciellt sugen ändå. Och nu det här? HAHA.. Min hjärna känner sig totalt förvirrad! Men det är väl bara att hänga med i svängarna, jag behöver ändå gå upp i vikt (de små äter upp mig in ifrån). Dock tror jag inte att det är så bra att äta upp sig på gottesaker, men så är graviditeten snart över. Så.. Jo, jag har bestämt mig.. Suget har nu befogenhet att ta över min kropp helt och hållet!

Tack och hej från en (gotte)sugen tjej!

söndag 22 februari 2009

Madd1sh: Bildspel, de senaste åren..

Julia firar 1 år, helt otroligt fin.

Julias 1 år, badar i en sjö med mamma, mormor och gammelmormor.

Julia, 2 ½ år, har varit ute o lekt i kylan.

)Julia, 2 ½ år, posar framför kameran (som vanligt, hehe).


Julia, 2 ¾ år, ute o leker med mamma o moster Bella


Julia, 2 ¾ år, ute o leker med mamma o Jonas.


Julia, nästan 3 år, på utflykt med mamma.

Julia, 3 ¼ år, dansar för fullt! Peppad inför besöket på Tekniska kvarnen.

Julia, 3½ år, tycker om fart o fläng.


Jonas och Madde, blott 8 månader tillsammans.


Jonas och Madde, 11 månader tillsammans, på väg hem från Tyskland.


Jonas och Madde, 9 juni 2008, förlovade uppe i bergslagen. Underbar vandring.


Jonas och Madde, sommaren 2008, bruna(?)..


Jonas och Madde, höst/vinter 2008, väntar våra 2 första barn Tillsammans.


Madde 2006, mamma till då 1-åriga Julia.


Madde, April 2008, mamma tll en blivande 3-åring.


Madde, dec-08, i 6e månaden (med tvillingar) och snart 3-barnsmor.



Natti natti...

torsdag 19 februari 2009

Madde: Men har du sett på maken?!

Magen menade jag! =)

Jag kom på att det var ett tag sedan ni fick se den sist, så här är den nu! Kortet är taget i v. 32+4 om jag inte minns fel. Idag har jag gått 33+1 v, så helt nytt är inte fotot. Men vad gör några dagar för skillnad? (I mitt fall, med två där inne, skulle jag villja svara: Några dagar gör stor skillnad, hehe ;) )

Nytt foto kommer kanske i v. 34, beroende på om allt fortsätter att hålla sig lugnt.

Tänkte även lägga in en bild på min dotter, från i december.
Då hon lussar under luciafikat hos sin mormor. Det var så mysigt! :)

Jonas, min godbit.. Honom får vi inte glömma!

Nu ska jag sova, ha det så bra gott folk! Kram

tisdag 17 februari 2009

Madde: December, en väldigt annorlunda månad..

13: Eftersom att det var första snö-dagen med Julia hemma började dagen i pulkabacken. När vi var färdiga där gjorde vi snögubbar, snöänglar och annat skoj. Vi var ute ganska länge och till slut kände jag att det blev för mycket, hade ganska mycket foglossningar och sammandragningarna var lite starkare än vanligt.

Senare på dagen åkte jag, Julia och Jonas iväg till mamma och lussade. Julia fick med mamma, Rollis och Nattis att lussa också. Så vi gick runt där i mammas lägenhet o sjöng julsånger (Julia med Lucialinne och band i håret). Om någon skulle ha sett oss hade nog personen trott att vi var galna. Men det var kul och Julia var glad och stolt :)

På kvällen fick jag kraftiga sammandragningar, men de kändes inte hotande så jag o Jonas tog det lugnt med film och gott. När vi lagt oss började dock sammandragningarna dra igång ordenligt, de kändes på det sättet som när jag skulle föda Julia (fast de hade inte riktigt samma kraft).. Alla varningsklockor började ringa och jag började skaka i hela kroppen(pga av situationen eller smärtan? det vet jag inte). Paniken började skölja över mig, jag började gråta och sade till Jonas att han måste ringa in till förlossningen. Han gjorde det och sedan ringde vi mamma o kollade så att hon kunde ta Julia. Efter det tappade jag tidsuppfattningen: Julia upp ur sängen, alla tre ut i bilen, lämna Julia hos mamma, framme på sjukhuset.. Allt gick så snabbt, plötsligt var vi inne på förlossningen och fick veta att situationen var akut...

De berättade för oss att livmoderstappen bara var 1 cm lång (den ska vara 3-4) och att det tillsammans med mina kraftiga värkar innebar att förlossningen försökte sätta igång.. Jag var bara i v.23+2 så läkarna gav mig värkstoppande dropp(tractocid). Natten till den 14e var kaotiskt; droppet, olika prover, ultraljud både vaginalt och på magen, ctg-apparat på magen, sängläge, kortisonspruta för att skynda på bebisarnas lungutveckling m.m. De provade även ett annat värkstoppande dropp som hette bricanyl, jag fick då kramper i hela kroppen, började spy och hela kroppen kändes som att den skulle sprängas pga av det kraftiga blodtrycket. De fick byta tillbaka till det droppet jag först haft, eftersom att sammandragningarna dessutom blev värre. Det lilla jag sov var tack vare någon tablett jag fick som bland annan innehöll morfin. Blev lite vimsig av den, spydde och somnade tillslut, sov dock väldigt oroligt!


14: Värkarna började lugna sig något under förmiddagen. Läget var fortfarande akut, men under viss kontroll. Läkarna berättade att vi skulle flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Förflyttningen berodde på att Örebros avdelning för för tidigt födda var så gott som full (och vi hade nog flyttats vilket fall med tanke på hur tidigt i graviditeten jag var). Läkarna räknade alltså med att de inte skulle kunna skjuta upp förlossningen mer än högst några dagar(om ens det).

Jag kördes med ambulans till Uppsala, barnmorskan som satt med mig var väldigt trevlig. Hon pratade om allt möjligt, som inte hade med min situation att göra. Det kändes väldigt skönt och hon kändes väldigt lugnande. Jonas kom efter med bilen men först åkte han hem och packade ihop lite kläder och saker till oss och lämnade också av lite kläder åt Julia hos mamma.

När Jonas kom var läget fortfarande kritiskt, jag hade fortfarande mitt värkstoppande dropp och läkarna kontrollerade läget så gott som hela tiden. Vi var väldigt rädda och förvirrade över hela situationen: Jag var inlagd på Akademiska sjukhuset, med hög risk att föda i v.23+3 och vi visste inte ens om våra barn skulle överleva om de bestämde sig för att komma ut. Jag grät ganska mycket och Jonas var otroligt stressad i hela kroppen, men vi stöttade varandra och det gav oss kraft att hålla ut.


15: Minns faktiskt inte riktigt vad som hände denna dag, förmodligen inte mycket alls. Jag hade värkar vet jag iaf, och vi var lite oroliga. Men de var nog inte riktigt lika kraftiga som dagen innan.


16: Droppet togs bort runt lunch denna dag då värkstoppande dropp inte får ges i mer än två dygn(jag hade haft det i nästan 2½).. Vi var ganska oroliga över att värkarna skulle dra igång igen, sista natten med droppet hade ju varit relativt lugn.. Läkarna kom in minst en gång i timmen och frågade över mina sammandragningar. Och visst fick jag sammandragningar emellanåt och de var regelbundna, men ganska kraftlösa och de gav med sig efter ett tag.


17: Saker och ting började kännas lite ljusare. Jag hade hittills bara fått inneha sängläge, förutom när jag gick på toaletten. Men denna dag fick jag iaf duscha, dock sittandes och med hjälp av Jonas. Vilket fall var det väldigt befriande och om inte annat: Skönt att äntligen få bli REN!


18: Idag fick jag under eftermiddagen ta en kortare tur i rullstol, med Jonas som förare. Vi åkte då ned till Barnkliniken på studiebesök för att få se den neonatala avd (där de för tidigt födda vårdas). Det var både skrämmande och lugnande, dels såg man ju alla slangar och respiratorer men man fick också en bra bild av hur otroligt kompetent personal de hade.


19: Det hade varit prat om att vi skulle få åka tillbaka till USÖ idag. Men runt lunch fick vi beskedet att de inte kunde få tag på den ansvarige läkaren i Örebro, så det blev framflyttat till måndag.

20 & 21: Minns inte så mycket mer än att vi väntade o väntade på att det skulle bli måndag. Tog någon rullstolstur, och jag fick lov att köra själv en bit av "promenaderna".

22: Idag flyttades vi tillbaka till USÖ, vilket kändes hur skönt som helst. Visst, man var fortfarande inte hemma. Men man var iaf i sin egen stad och det gav ett visst stöd.

Resan till Usö var däremot inget att skryta med. De satte mig i en helt vanlig taxi, med en taxichaufför som var galen som få. Han körde bland annat i 130 när det var 90-väg(100 på 70-väg osv), han gormade åt andra i trafiken, tutade o blinkade på dem som inte släppte förbi honom på en gång, gasa-bromsa-gasa-bromsa-gasa-bromsa var hans motto (ist för att hålla jämn och Rätt hastighet) m.m. Han var dessutom otroligt otrevlig mot mig när jag sa ifrån till honom och han sade inte ett ord under resten av resan (han körde lite bättre efter att jag sagt ifrån men knappast så som man ska).. Det var som att åka med en galning som ville ha livet av en. Han hade dessutom halsbränna och tog sig om hjärtat titt som tätt, svetten trängde sig fram i pannan på honom och man började undra om det är han eller jag som var patienten. Såg nästan ut som att han skulle få hjärtattack. Usch!
Jag, som hade haft det lugnt i magen många dagar, fick under resan sammandragningar som hette duga. Väl framme på USÖ hämtade han knappt rullstol, körde in mig genom entrén, släppte rullstolen och gick. Därifrån fick jag lov att klara mig själv, jag som inte ens fått veta vilken avdelning jag skulle till. Tog mig fram i rullstolen, upp o ner i hissar och ut o in på avdelningar. Tillslut hittade jag rätt, väl framme gav de mig tablett som skulle lugna sammandragningarna. De lugnade sig nästan på en gång, tror inte ens att det var tabletten som hann verka. Vilket fall borde taxichauffören inte få behålla sitt jobb!

Jonas åkte sin bil till Örebro(den fick jag inte åka för att jag skulle få en lugn hemfärd), han kom fram en halvtimme-fyrtio minuter senare. Och han körde inte ens helt lagligt. Helt otroligt va? Galen taxichaufför som hann så mycket före!

Väl på USÖ fick jag ordinerat sängläge igen, bara toalettbesök tillåtet. Jonas fick inte sova över denna natt och jag kände mig ganska ensam o ledsen.

23: Jonas kom så fort han vaknat och gjort iordning sig, det var så skönt att ha honom där igen. Runt lunch kom Jonas föräldrar förbi. De var sjuka, så de kom bara till entrén. Jonas gick ned en snabbis, bytte några ord och fick julklappar till honom, mig och Julia. Goa föräldrar han har :)

Senare var Sabina och Daniel o hälsade på. De hade med sig lussebullar som vi fikade på, mums :) Och så fick jag en fin liten blomma, jätte gulligt! Det var hur trevligt som helst att få träffa lite folk, utöver sjukhuspersonalen.

Idag flyttades jag till eget rum och fick in en extrasäng så att Jonas kunde sova över, barnmorskorna kände att det var bättre så. Jag kände mig lite tryggare igen, men otroligt rastlös.

24: Idag fick vi besked att vi skulle få åka hem på permission i två nätter, lycka (!) är det rätta ordet att beskriva hur det kändes! Livmoderstappen var 1,9 cm, men den höll sig stabil och jag hade inga märkvärdiga sammandragningar.

Vi stannade kvar på sjukhuset någon timma till, pappa och syster Bella skulle komma och fira jul hos oss. De kom vid tolv, vi bytte julklappar med varandra och hade allmänt trevligt. Pappa var lika finurlig som alltid när det gäller julklappar. När de sedan åkt packade vi ihop våra saker och åkte hem o lämnade dem.

Julen firades hemma hos mammas moster med hela släkten, hon bor i samma stad så det var inte långt att åka. Det var trevligt att få vara med familjen efter allt som hade hänt. Och jag passades upp som en prinsessa, vilket var nödvändigt då jag mest bara fick ligga ned för läkarna.
Julia kom förbi en sväng, tillsammans med Lars o Jenny. Det var helt underbart att äntligen få träffa henne! Jag hade saknat henne SÅ! Dock varade det inte mer än några timmar, då jag inte fick ha Julia hemma för läkarna. Dessutom hade Julia en hel del julhelgs-planer, så hon hade fullt upp utan mig.
Vi åkte hem långt före alla andra, jag blev ganska trött av alla intryck. Dessutom fick jag en stark allergisk reaktion av alla hyacinter (släkten minns aldrig att jag inte tål dem); sprängande huvudvärk, yrsel, kli i ögon o näsa m.m. Det var tur att jag inte fick en allergichock iaf, det skulle inte ha varit första gången.. Får påminna dem mer än vanligt nästa år, så får vi se om de kommer ihåg det. Och ta allergitablett innan, om de glömt bort. Då blir det lite bättre iaf..
Väl hemma mös jag o Jonas lite, sen gick vi o lade oss.

25: Idag tog vi det allmänt lugnt. Kollade på TV, läste lite, löste korsord, såg på film osv.

26: Idag var vi inne på undersökning på USÖ, fick under tiden järndropp. Vi fick även veta att vi skulle få ha fortsatt permission till på måndagen(29/12). Vi var jätte glada och dessutom hade vi fått se de små igen (som att vi inte hade sett dem nog med de täta ultraljuden under tiden jag legat inne? Nejdå! Nog kan man aldrig få =D ).

27 & 28: Första helgen hemma! Vi gjorde inte så mycket, utan tog det mest lugnt.

Jonas började jobba igen (han hade tagit ut semester fram till nu), natten mellan 28 och 29 blev hans första arbets"dag".

29: Idag var vi på undersökning på USÖ igen, fick samtidigt sista järndroppet. Vi fick också veta att permissionen var slut. Nu blev jag istället utskriven! JIPPIE! Livmoderstappen var bara 1,6 cm, men jag hade inte oroande mycket sammandragningar så de tyckte att jag skulle ha det bättre hemma. Och vi har ju inte långt till sjukhuset om det skulle ha varit något.

Jag fick restriktioner att ändå ta det lugnt och röra på mig så lite som möjligt, även om jag var hemma.

Jonas jobbade även denna natt. Vi hade pratat igenom med läkarna hur vi skulle göra om jag kände av något konstigt de nätter när Jonas jobbade. Och om det kändes akut skulle jag ringa efter ambulans, om det kändes mindre akut skulle Jonas komma hem från jobbet och köra mig till sjukhuset för undersökning. Men allt var lugnt så vi behövde inte göra någotdera.

30: Idag kom Julia till oss för första gången sedan allt började, och det var så skönt! Och kul så klart! Egentligen fick jag inte ha henne hemma iom att jag skulle ta det lugnt osv. Men vi tänkte att det inte gör något om hon kommer ett dygn, Jonas tog hand om allt som kunde tänkas vara ansträngande. Hon fick alla julklappar från oss och våra släktingar, och hon blev lika glad och tacksam som alltid. Hon satte igång att leka på en gång och ville knappt sluta sen när det var dags att göra iordning sig för sängen.

Några av klapparna: Interaktiva tvillingdockor med sulky, skötbord och skötväska, kläder, 3 olika spel, film, hopfällbart "dockhus" i plast, ritblock m.m m.m

31: Idag hämtades Julia utav Lars och Jenny. De skulle fira nyår hos Jonny o Becca, om jag inte minns fel.

Jag och Jonas var hos mamma på eftermiddagen, vi åt middag där (pizza) och såg på en film.
Kvällen spenderade vi ensamma, framför några bra filmer. Tilltugg fanns det gott om och vi hade hur mysigt som helst! Vid tolv gick vi ut på vår gård och såg på när folk smällde smällare och sköt raketer. Vi skålade med Pommac i champangeglas och så kysste vi varandra. *gos*


Tillägg 1: Vi hade mycket telefonkontakt med våra föräldrar, de var ett enormt stöd. Även övrig familj och närmre släkt hörde av sig och gav oss sitt stöd. Vi berättade inte för så många av våra vänner, vilket till stor del berodde på att vi helt enkelt inte tänkte så långt (vi hade så mycket annat som tog upp våra tankar).

Tillägg 2: Som ni har läst var december en turbulent månad. Men även om jag fick börja vara hemma igen så betydde det inte att allt var "lugnt". Utan det var mer tal om att det var stabilt för tillfället. Livmoderstappen var fortfarande allt för kort, även den dag vi skålade in det nya året, och det var praktiskt taget väntat (utav både oss och läkarna) att permissionen inte skulle bli allt för lång. Men det var skönt så länge det varade.. I nästa inlägg berättar vi om vad Januari hade att komma med.

torsdag 12 februari 2009

Under tiden som ni väntar...

Kan ni få se på lite bilder:
Den här bilden är på Julia, från i somras, när hon gungar hemma hos sin pappa. Vi var där för att hämta Julia och passade på att stanna på fika o leka lite.


Här förlovade jag och Jonas oss, den 9 Juni 2008(Jonas 25års dag). Uppe på toppen av "berget"! För att komma dit hade vi vandrat ungefär 4 km, och mer vandring följde därefter: ca 8 km. Vi hade hur mysigt som helst, bortsett från den där förbaskade megabromsen som jagade efter vårat svett(!). Den följde nog efter oss i ungefär 2 km. Senare kom en annan. Vi hoppades på att det inte var samma, men man vet ju aldrig... Han/de bet oss iaf inte :)
Här är en bild från en av mina o Jonas Tysklandsresor. Det är på båten mellan Rødby och Puttgarden, Jonas är den som står o ser ut över vattnet.


Det här är min och Jonas älsklingsbild på oss, vi har den till och med förstorad hemma ;) När bilden togs hade vi varit tillsammans i ca 8 månader. Visst är vi söta? :D


Jag och Julia var på utflykt, i början av sommaren, och passade på att ta kort på våra fötter. Hon tog en liknande bild med sin kamera också.


Inlägget är som sagt på G. Nu är Jonas ledig i 4 dagar så vi ska nog se till att kunna få ut det under den tiden ;) Vi och jag har skrivit en hel del på det, men jag behöver hans hjälp för att minnas det sista.
Ha det så bra! Kram

tisdag 10 februari 2009

Madde: Förklarande inlägg på G.

Vi håller på att skriva ett inlägg om händelserna i December. Det är ungefär halvfärdigt och kommer upp inom de närmsta dagarna. Efter det ska vi försöka skriva lite oftare, för nu är vi hemma igen. Och förhoppningsvis kommer vi fortsätta att vara det.

Hoppas att ni alla har det bra! Kraaaaaaaaaaaam

söndag 1 februari 2009

Madde: wap-inlägg

Hej på er!
Här ligger jag o skriver ett inlägg, från Jonas mobil. Ganska häftigt tycker jag. Men det kanske bara är jag som är gammalmodig? Hehe..

Vi har inte uppdaterat på ett tag, som ni kanske har märkt. Och det har sina anledningar. Lite saker har hänt och vi har inte varit hemma så mycket. Vi återkommer vid senare tillfälle om vad det hela handlar om.
Med det här inlägget ville jag bara säga att vi alla mår bra, även de små bebisarna som ligger i värmen i magen.

Vänner får gärna höra av sig över telefon, om ni undrar över något. Vidare info kommer som sagt senare. Ha det så bra så länge! Kram
Antal besökare idag:

Antal besökare sedan 26/5-2009: