Madde: Tre små blommor..

Hur ska man annars kunna förklara de tre små mirakel som kallas mina barn..

Det är svårt att ta in att jag faktiskt snart har tre barn. Jag har ett nu, hur kan det helt plötsligt bli tre? Det är en sorts matematik som min hjärna inte förstår sig på.. Men det är underbart, vackert och helt otroligt.

Jag är jätte glad, mest hela tiden. Och jag vet att där inne ligger två små knyten som växer sig stora och starka. Men hur jag än försöker kan jag inte förstå att de ska ut i denna värld och leva med oss i vår familj. Det känns som ett mirakel, jag måste skåda det innan jag kan tro på det fullt ut.

Det är så många tankar som flyger runt i mitt huvud, jag skulle kalla mitt tillstånd sinnesförvirring. Jag har nog inte svarat jag vet inte eller va?! på så många frågor som jag under de senaste veckorna har gjort. Jag är inte riktigt med i nuet, utan flyter iväg i framtiden.

När Julia är hemma är nog bebisarna det vi mest pratar om, både hon och jag. Men jag flyter nog inte iväg i framtiden på samma sätt när hon är här, då är jag i nuet, med henne. Jag är klarare i huvudet, och glömmer nästan bort att magen finns där ibland. När jag kommer emot den, och blir påmind, blir jag lika förvånad och lycklig varje gång. Hur kan något så underbart ha hänt oss? Varför är just vi utvalda? Inte bara utvalda att bli föräldrar, utan också utvalda att bli föräldrar till två stycken på en och samma gång.

Kan man någonsin förtjäna sina barn? Jag kan inte resonera så.. Barn är en gåva, högre än allt annat, och varje gång man får denna gåva ska man vara otroligt tacksam..