tisdag 17 februari 2009

Madde: December, en väldigt annorlunda månad..

13: Eftersom att det var första snö-dagen med Julia hemma började dagen i pulkabacken. När vi var färdiga där gjorde vi snögubbar, snöänglar och annat skoj. Vi var ute ganska länge och till slut kände jag att det blev för mycket, hade ganska mycket foglossningar och sammandragningarna var lite starkare än vanligt.

Senare på dagen åkte jag, Julia och Jonas iväg till mamma och lussade. Julia fick med mamma, Rollis och Nattis att lussa också. Så vi gick runt där i mammas lägenhet o sjöng julsånger (Julia med Lucialinne och band i håret). Om någon skulle ha sett oss hade nog personen trott att vi var galna. Men det var kul och Julia var glad och stolt :)

På kvällen fick jag kraftiga sammandragningar, men de kändes inte hotande så jag o Jonas tog det lugnt med film och gott. När vi lagt oss började dock sammandragningarna dra igång ordenligt, de kändes på det sättet som när jag skulle föda Julia (fast de hade inte riktigt samma kraft).. Alla varningsklockor började ringa och jag började skaka i hela kroppen(pga av situationen eller smärtan? det vet jag inte). Paniken började skölja över mig, jag började gråta och sade till Jonas att han måste ringa in till förlossningen. Han gjorde det och sedan ringde vi mamma o kollade så att hon kunde ta Julia. Efter det tappade jag tidsuppfattningen: Julia upp ur sängen, alla tre ut i bilen, lämna Julia hos mamma, framme på sjukhuset.. Allt gick så snabbt, plötsligt var vi inne på förlossningen och fick veta att situationen var akut...

De berättade för oss att livmoderstappen bara var 1 cm lång (den ska vara 3-4) och att det tillsammans med mina kraftiga värkar innebar att förlossningen försökte sätta igång.. Jag var bara i v.23+2 så läkarna gav mig värkstoppande dropp(tractocid). Natten till den 14e var kaotiskt; droppet, olika prover, ultraljud både vaginalt och på magen, ctg-apparat på magen, sängläge, kortisonspruta för att skynda på bebisarnas lungutveckling m.m. De provade även ett annat värkstoppande dropp som hette bricanyl, jag fick då kramper i hela kroppen, började spy och hela kroppen kändes som att den skulle sprängas pga av det kraftiga blodtrycket. De fick byta tillbaka till det droppet jag först haft, eftersom att sammandragningarna dessutom blev värre. Det lilla jag sov var tack vare någon tablett jag fick som bland annan innehöll morfin. Blev lite vimsig av den, spydde och somnade tillslut, sov dock väldigt oroligt!


14: Värkarna började lugna sig något under förmiddagen. Läget var fortfarande akut, men under viss kontroll. Läkarna berättade att vi skulle flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Förflyttningen berodde på att Örebros avdelning för för tidigt födda var så gott som full (och vi hade nog flyttats vilket fall med tanke på hur tidigt i graviditeten jag var). Läkarna räknade alltså med att de inte skulle kunna skjuta upp förlossningen mer än högst några dagar(om ens det).

Jag kördes med ambulans till Uppsala, barnmorskan som satt med mig var väldigt trevlig. Hon pratade om allt möjligt, som inte hade med min situation att göra. Det kändes väldigt skönt och hon kändes väldigt lugnande. Jonas kom efter med bilen men först åkte han hem och packade ihop lite kläder och saker till oss och lämnade också av lite kläder åt Julia hos mamma.

När Jonas kom var läget fortfarande kritiskt, jag hade fortfarande mitt värkstoppande dropp och läkarna kontrollerade läget så gott som hela tiden. Vi var väldigt rädda och förvirrade över hela situationen: Jag var inlagd på Akademiska sjukhuset, med hög risk att föda i v.23+3 och vi visste inte ens om våra barn skulle överleva om de bestämde sig för att komma ut. Jag grät ganska mycket och Jonas var otroligt stressad i hela kroppen, men vi stöttade varandra och det gav oss kraft att hålla ut.


15: Minns faktiskt inte riktigt vad som hände denna dag, förmodligen inte mycket alls. Jag hade värkar vet jag iaf, och vi var lite oroliga. Men de var nog inte riktigt lika kraftiga som dagen innan.


16: Droppet togs bort runt lunch denna dag då värkstoppande dropp inte får ges i mer än två dygn(jag hade haft det i nästan 2½).. Vi var ganska oroliga över att värkarna skulle dra igång igen, sista natten med droppet hade ju varit relativt lugn.. Läkarna kom in minst en gång i timmen och frågade över mina sammandragningar. Och visst fick jag sammandragningar emellanåt och de var regelbundna, men ganska kraftlösa och de gav med sig efter ett tag.


17: Saker och ting började kännas lite ljusare. Jag hade hittills bara fått inneha sängläge, förutom när jag gick på toaletten. Men denna dag fick jag iaf duscha, dock sittandes och med hjälp av Jonas. Vilket fall var det väldigt befriande och om inte annat: Skönt att äntligen få bli REN!


18: Idag fick jag under eftermiddagen ta en kortare tur i rullstol, med Jonas som förare. Vi åkte då ned till Barnkliniken på studiebesök för att få se den neonatala avd (där de för tidigt födda vårdas). Det var både skrämmande och lugnande, dels såg man ju alla slangar och respiratorer men man fick också en bra bild av hur otroligt kompetent personal de hade.


19: Det hade varit prat om att vi skulle få åka tillbaka till USÖ idag. Men runt lunch fick vi beskedet att de inte kunde få tag på den ansvarige läkaren i Örebro, så det blev framflyttat till måndag.

20 & 21: Minns inte så mycket mer än att vi väntade o väntade på att det skulle bli måndag. Tog någon rullstolstur, och jag fick lov att köra själv en bit av "promenaderna".

22: Idag flyttades vi tillbaka till USÖ, vilket kändes hur skönt som helst. Visst, man var fortfarande inte hemma. Men man var iaf i sin egen stad och det gav ett visst stöd.

Resan till Usö var däremot inget att skryta med. De satte mig i en helt vanlig taxi, med en taxichaufför som var galen som få. Han körde bland annat i 130 när det var 90-väg(100 på 70-väg osv), han gormade åt andra i trafiken, tutade o blinkade på dem som inte släppte förbi honom på en gång, gasa-bromsa-gasa-bromsa-gasa-bromsa var hans motto (ist för att hålla jämn och Rätt hastighet) m.m. Han var dessutom otroligt otrevlig mot mig när jag sa ifrån till honom och han sade inte ett ord under resten av resan (han körde lite bättre efter att jag sagt ifrån men knappast så som man ska).. Det var som att åka med en galning som ville ha livet av en. Han hade dessutom halsbränna och tog sig om hjärtat titt som tätt, svetten trängde sig fram i pannan på honom och man började undra om det är han eller jag som var patienten. Såg nästan ut som att han skulle få hjärtattack. Usch!
Jag, som hade haft det lugnt i magen många dagar, fick under resan sammandragningar som hette duga. Väl framme på USÖ hämtade han knappt rullstol, körde in mig genom entrén, släppte rullstolen och gick. Därifrån fick jag lov att klara mig själv, jag som inte ens fått veta vilken avdelning jag skulle till. Tog mig fram i rullstolen, upp o ner i hissar och ut o in på avdelningar. Tillslut hittade jag rätt, väl framme gav de mig tablett som skulle lugna sammandragningarna. De lugnade sig nästan på en gång, tror inte ens att det var tabletten som hann verka. Vilket fall borde taxichauffören inte få behålla sitt jobb!

Jonas åkte sin bil till Örebro(den fick jag inte åka för att jag skulle få en lugn hemfärd), han kom fram en halvtimme-fyrtio minuter senare. Och han körde inte ens helt lagligt. Helt otroligt va? Galen taxichaufför som hann så mycket före!

Väl på USÖ fick jag ordinerat sängläge igen, bara toalettbesök tillåtet. Jonas fick inte sova över denna natt och jag kände mig ganska ensam o ledsen.

23: Jonas kom så fort han vaknat och gjort iordning sig, det var så skönt att ha honom där igen. Runt lunch kom Jonas föräldrar förbi. De var sjuka, så de kom bara till entrén. Jonas gick ned en snabbis, bytte några ord och fick julklappar till honom, mig och Julia. Goa föräldrar han har :)

Senare var Sabina och Daniel o hälsade på. De hade med sig lussebullar som vi fikade på, mums :) Och så fick jag en fin liten blomma, jätte gulligt! Det var hur trevligt som helst att få träffa lite folk, utöver sjukhuspersonalen.

Idag flyttades jag till eget rum och fick in en extrasäng så att Jonas kunde sova över, barnmorskorna kände att det var bättre så. Jag kände mig lite tryggare igen, men otroligt rastlös.

24: Idag fick vi besked att vi skulle få åka hem på permission i två nätter, lycka (!) är det rätta ordet att beskriva hur det kändes! Livmoderstappen var 1,9 cm, men den höll sig stabil och jag hade inga märkvärdiga sammandragningar.

Vi stannade kvar på sjukhuset någon timma till, pappa och syster Bella skulle komma och fira jul hos oss. De kom vid tolv, vi bytte julklappar med varandra och hade allmänt trevligt. Pappa var lika finurlig som alltid när det gäller julklappar. När de sedan åkt packade vi ihop våra saker och åkte hem o lämnade dem.

Julen firades hemma hos mammas moster med hela släkten, hon bor i samma stad så det var inte långt att åka. Det var trevligt att få vara med familjen efter allt som hade hänt. Och jag passades upp som en prinsessa, vilket var nödvändigt då jag mest bara fick ligga ned för läkarna.
Julia kom förbi en sväng, tillsammans med Lars o Jenny. Det var helt underbart att äntligen få träffa henne! Jag hade saknat henne SÅ! Dock varade det inte mer än några timmar, då jag inte fick ha Julia hemma för läkarna. Dessutom hade Julia en hel del julhelgs-planer, så hon hade fullt upp utan mig.
Vi åkte hem långt före alla andra, jag blev ganska trött av alla intryck. Dessutom fick jag en stark allergisk reaktion av alla hyacinter (släkten minns aldrig att jag inte tål dem); sprängande huvudvärk, yrsel, kli i ögon o näsa m.m. Det var tur att jag inte fick en allergichock iaf, det skulle inte ha varit första gången.. Får påminna dem mer än vanligt nästa år, så får vi se om de kommer ihåg det. Och ta allergitablett innan, om de glömt bort. Då blir det lite bättre iaf..
Väl hemma mös jag o Jonas lite, sen gick vi o lade oss.

25: Idag tog vi det allmänt lugnt. Kollade på TV, läste lite, löste korsord, såg på film osv.

26: Idag var vi inne på undersökning på USÖ, fick under tiden järndropp. Vi fick även veta att vi skulle få ha fortsatt permission till på måndagen(29/12). Vi var jätte glada och dessutom hade vi fått se de små igen (som att vi inte hade sett dem nog med de täta ultraljuden under tiden jag legat inne? Nejdå! Nog kan man aldrig få =D ).

27 & 28: Första helgen hemma! Vi gjorde inte så mycket, utan tog det mest lugnt.

Jonas började jobba igen (han hade tagit ut semester fram till nu), natten mellan 28 och 29 blev hans första arbets"dag".

29: Idag var vi på undersökning på USÖ igen, fick samtidigt sista järndroppet. Vi fick också veta att permissionen var slut. Nu blev jag istället utskriven! JIPPIE! Livmoderstappen var bara 1,6 cm, men jag hade inte oroande mycket sammandragningar så de tyckte att jag skulle ha det bättre hemma. Och vi har ju inte långt till sjukhuset om det skulle ha varit något.

Jag fick restriktioner att ändå ta det lugnt och röra på mig så lite som möjligt, även om jag var hemma.

Jonas jobbade även denna natt. Vi hade pratat igenom med läkarna hur vi skulle göra om jag kände av något konstigt de nätter när Jonas jobbade. Och om det kändes akut skulle jag ringa efter ambulans, om det kändes mindre akut skulle Jonas komma hem från jobbet och köra mig till sjukhuset för undersökning. Men allt var lugnt så vi behövde inte göra någotdera.

30: Idag kom Julia till oss för första gången sedan allt började, och det var så skönt! Och kul så klart! Egentligen fick jag inte ha henne hemma iom att jag skulle ta det lugnt osv. Men vi tänkte att det inte gör något om hon kommer ett dygn, Jonas tog hand om allt som kunde tänkas vara ansträngande. Hon fick alla julklappar från oss och våra släktingar, och hon blev lika glad och tacksam som alltid. Hon satte igång att leka på en gång och ville knappt sluta sen när det var dags att göra iordning sig för sängen.

Några av klapparna: Interaktiva tvillingdockor med sulky, skötbord och skötväska, kläder, 3 olika spel, film, hopfällbart "dockhus" i plast, ritblock m.m m.m

31: Idag hämtades Julia utav Lars och Jenny. De skulle fira nyår hos Jonny o Becca, om jag inte minns fel.

Jag och Jonas var hos mamma på eftermiddagen, vi åt middag där (pizza) och såg på en film.
Kvällen spenderade vi ensamma, framför några bra filmer. Tilltugg fanns det gott om och vi hade hur mysigt som helst! Vid tolv gick vi ut på vår gård och såg på när folk smällde smällare och sköt raketer. Vi skålade med Pommac i champangeglas och så kysste vi varandra. *gos*


Tillägg 1: Vi hade mycket telefonkontakt med våra föräldrar, de var ett enormt stöd. Även övrig familj och närmre släkt hörde av sig och gav oss sitt stöd. Vi berättade inte för så många av våra vänner, vilket till stor del berodde på att vi helt enkelt inte tänkte så långt (vi hade så mycket annat som tog upp våra tankar).

Tillägg 2: Som ni har läst var december en turbulent månad. Men även om jag fick börja vara hemma igen så betydde det inte att allt var "lugnt". Utan det var mer tal om att det var stabilt för tillfället. Livmoderstappen var fortfarande allt för kort, även den dag vi skålade in det nya året, och det var praktiskt taget väntat (utav både oss och läkarna) att permissionen inte skulle bli allt för lång. Men det var skönt så länge det varade.. I nästa inlägg berättar vi om vad Januari hade att komma med.

6 kommentarer:

  1. Jag är sååå glad att allt ser bra ut för tillfället. För december månad var inte rolig månad för er iaf. VERKLIGEN INTE!!!

    Jag är så nyfiken hur de små ser ut! Längtar tills dom kommer så jag får peta lite på i ena lilltån. ;)

    SvaraRadera
  2. shit :O

    *kramkramkram*

    jag har haft så fullt upp själv att jag glömt bort alla mina vänner! saknar dig & ta hand om er!!! kram

    SvaraRadera
  3. Usch vad det är tråkigt att vi inte har någon direkt kontakt längre. Tänker på er och hoppas att det kommer gå bra =D

    Kram Kram

    SvaraRadera
  4. Oj oj! Men himla skönt att det är under kontroll nu.

    Kram Emma

    SvaraRadera
  5. hon drömmer, men ibland funderar man. skriker, låter som sängen flyttar på sig, dunkar i väggen o annat knas. kanske hon har från lars för han slår o skriker dumma saker åt mig i sömnen =P ne sen vet jag mycket väl att jag inte kan veta i förväg hur det kommer bli, kan ju lika gärna behöva akutsnitt, men poängen i inlägget va kvinnorna förr =P

    SvaraRadera
  6. Hej! Jag hittade dig på Emmas blogg. Vilken jävla månad! Tvillingar?! Fan vad kul, grattis! Hoppas att allt går bra och att du mår bra! Kram /Sofia

    SvaraRadera

Antal besökare idag:

Antal besökare sedan 26/5-2009: