Madde: Grannar..!

Julia blev arg på mig förut för att jag sa till henne om någonting (vad det nu var) som hon inte fick göra. Jag, hög-gravid och trött som en apa, orkade inte dividera. Vilket ju hon ville eftersom att hon är i den åldern där man alltid måste testa allt i en disskussion innan man accepterar att man inte får som man vill. Jag sa att det var jag som bestämde, punkt slut. Hon började då skrika, som en stucken gris.. Jag sade att så länge hon skriker kan man inte prata med varandra, och att hon fick lov att sluta skrika. Sedan gick jag in på mitt rum o skulle byta om, bad henne att inte följa efter för att jag ville vara ifred en liten stund. Hon lade sig då i min dörröppning och började skrika ännu högre. Jag sade bestämt åt henne att man inte kan skrika på det sättet och att jag ville att hon gick bort från min dörr.

Hon lyssnade inte.. Jag klädde mig färdigt, sedan gick jag till henne och flyttade på henne (eftersom att hon inte gjorde det själv). Då skrek hon förstås ännu högre och vildare (går det?), jag sa då åt henne att om hon inte kan lugna ned sig och lyssna på mig så får hon gå in på sitt rum tills hon har lugnat ned sig. Hon lyssnade förstås inte på det heller.. Jag försökte ställa henne upp, så att hon kunde gå till sitt rum. Hon lade sig ned, om och om igen.. Hon vet att jag inte kan bära in henne dit själv, eftersom att jag är gravid, och därför passade hon på att inte lyssna alls på det örat.. Jag började känna mig frustrerad och trött, sa till henne återigen att hon fick lov att gå till sitt rum och lugna ned sig. Hon skrek bara högre och argare till svar. Tillslut sa jag åt Jonas: Hon lyssnar ju inte, kan du bära in henne på hennes rum?! Vilket han gjorde, sedan gick han tillbaka till vardagsrummet. Väl på rummet skrek hon ännu argare, och där är det inte ordentligt med tavlor på väggarna. Snacka om att det ekade!!! Vad hände då? Jo grannen började våldsamt banka i väggen! :O Hallå! Inte en till knas-granne!?

Vi flyttade från vår gamla lägenhet på grund av att vi hade en granne som inte kunde komunicera. Julia skriker kanske inte så jätte ofta. Men hon är ett sådant barn som, när hon är trött o grinig, kan skrika högre än en ambulans om känner för det. Den förra grannen vi hade kom upp till oss med grova anklagelser, bara för att Julia fått ett skrikutbrott. Sedan påstod hon att Julia skrek hela tiden, hon som inte ens är hemma hos oss mer än varannan vecka(hon är hos sin far varannnan vecka). Hon sade att hon också hörde Julia skrika i duschen, vilket Julia bara gjorde om hon råkade få vatten i ögonen (vilket hände ytterst sällan, eftersom att Julia är så bra på att luta huvudet bakåt). Julia älskar vatten och allt vad det heter, så att bada/duscha är det bästa hon vet. Varför skulle hon då skrika? Make no sence!! Vilket fall..

Grannen sade också att hon kunde höra varje ord som jag och Jonas någonsin sade till varandra, om vi så bara pratade. Hon menade också på att vi bråkade var och varannan dag, vi som inte ens bråkade en gång i veckan. Och hon sade att hon minsann tänkte hålla koll på oss hädanefter. Efter det var hon som en hök i fönstret/nyckelhålet/på gården.. Om Julia var trött efter dagis och var grinig i vagnen när man kom hem fick man minsann se blickar från grannen. Snacka om att man mådde psykiskt dåligt med den konstanta övervakningen. Den grannen hade något riktigt fel någonstans..

Det som var mest sjukt var att vi hade bott där i över ett år redan, utan att grannen hade sagt ett liknande ord. Hon hade varit supertrevlig innan, öppnat dörrar, hälsat, sett glad ut (precis som alla andra grannar). Allt det där började efter att Julia ramlat från rutchekanan på dagis och fått ett blåmärke i ansiktet. Fy för den lede, vad arg jag var på dagispersonalen! Julia var vid det tillfället inte ens tillräckligt gammal för att åka själv!

Vart jag ville komma med hela inlägget: Jag orkar inte med fler knasiga grannar som inte kan fråga vad det är som pågår istället för att bara ta för givet(inte för att jag tror att någon kan mäta sig med den gamla grannen)! Det är inte mitt fel att Julia skriker ibland, dessutom gör väl alla barn det.. Eller har jag fel? En del barn skriker ju konstant! Ska jag då få vara med om sådant här bara för att Julia skriker IBLAND? Nej, det tycker jag inte! Det är helt fel! Barn har faktiskt en egen vilja. Och om de uttrycker den med rösten ska man inte behöva känna sig som en dålig förälder för det!

Jag är den bästa mamman mitt barn kan ha! Jag försöker alltid att ha tålamod, lyssna/prata, respektera, visa förtroende, leka, ha kul och visa mitt barn att jag älskar det. Jag försöker att bli arg och ledsen så sällan som möjligt, men tycker att det är nödvändigt också att bli det ibland (jag vill inte att mitt barn ska tro att man inte får uttrycka känslor). Julia är väldigt duktig på att förstå och lyssna, men hon är inte mer än ett barn! Hon måste få uttrycka sig utan att man ska känna sig trängd av sina grannar!

Nästa gång de knackar sådär, tänker jag gå över till dem och höra vad de har att säga. Sen kan de få hälsa på hemma hos oss och göra sig en äkta bild om vad vi är för några! För något sådant där vill jag inte vara med om igen, det som hände med den förra grannen alltså. Det orkar jag inte! Punkt! Hej!