Madde: Du, dem..

Denna dikt skrev jag till Jonas (och slutet av dikten till bebisarna i magen), i december tror jag..

Du doftar som en rosenknopp,
och har en helt underbar kropp.

Du ser ut som en riktig man,
jag vet att du mycket kan.
Dina ögon likt en öppen bok,
jag kan läsa och bli klok.

Din mun så len och fin,
visslar likt en violin.
Mjuka toner i fin melodi,
utspelar sig likt en fantasi.

Vår fantasi är dock verklig,
och situationen lite märklig.
Två små flickor som vill ut,
försöker vi stoppa med en knut.

Men en vacker februari-dá,
då tycker vi att det går bra.
Då är allt mycket säkrare,
det säger våra läkare.

Så se nu till att stanna,
förmanar pappa och mamma.
Sedan när ni ut i världen födas,
behöver ni nog sakteliga gödas.

Gödas med kärlek och mat,
allt serverat på två små silverfat..

Nu har februari passerat, tänk vilken dröm..! Att allt gick så bra, att de fortfarande är kvar i magen. Det är helt otroligt! Jag hoppas på ytterligare en vecka i magen, sedan får de allt gärna komma ut för då har jag gått 37+2. Om inte annat sätter de igång mig i v.38+0-39+0.