Madde: Slemmis!

Idag gjorde sig slemproppen till känna, igen! Den har redan gått flertalet gånger, under flera veckors tid. När jag var gravid med Julia gick den en gång, ett dygn innan vattnet. Det är så svårt när man inte kan jämföra med sin tidigare graviditet.

Allt har verkligen varit annorlunda under denna graviditet:
*Mindre illamående, och under mycket kortare tid. Med Julia spydde jag som en gnu i fem månader, det mesta fick mig att må illa.
*Jag gick upp sjukt mycket i vikt förra gången (visst hade jag ordentligt med ödem, men det var knappast enda orsaken ;) ), denna gång är det bara graviditeten (barnen, moderkakan, fostervatten o ödem) som ändrat vågen.
*Jag hade ödem i hela kroppen sist, hela jag såg ut som en uppblåst ballong. Denna gång har jag det "bara" i benen och fötterna.
*Jag har inte haft speciellt påfrestande foglossningar, de har dessutom försvunnit emellanåt. Med Julia kunde jag knappt röra mig, speciellt inte på slutet (fick till och med väcka Lars för att kunna vända mig i sängen på natten).
*Jag har inte fått en enda bristning, sist såg jag ut som en randig tiger.
*Jag har legat på sjukhus med kort livmodertapp och på tok för tidiga kraftiga sammandragningar. Förra gången kände jag inget av livmodertappen och sammandragningarna var som de skulle.
*Brösten läckte som vattenkranar under förra graviditeten, denna gång har det bara läckt lite mjölk emellanåt.
*Denna gång är dem två där inne, förra gången var det en.
*Jag har haft ordentliga förvärkar nu i slutet utan att det hela utvecklas.. Under förra graviditeten hade jag bara vanliga sammandragningar innan det riktiga värkarbetet började (efter att vattnet gick).
*Denna gång har vattnet gått från yttre hinnan utan följden att den inre går. Förra gången gick den yttre, jag vaknade, vi gick upp och 20-30 min senare kom en ordentlig störtflod (inre hinnan).
*Förra gången kände jag på mig när det började närma sig förlossning, denna gång har jag haft känslan ett par hundra gånger (utan vidare utveckling).
*Förra gången kom det igång naturligt, denna gång tror jag att de hinner sätta igång mig.

Den enda röda tråden genom båda graviditeterna är den härliga känslan av att ha något levande i sig, något man vet kommer komma ut och vara så enormt underbart. En bebis (eller som i detta fall; två).. För att inte tala om sparkarna, var gång man känner den lille/de små röra sig där inne, blir man varm i hela kroppen. Jag har gått som i ett ständigt lyckorus under båda graviditeterna (trots omständigheter), känslan är otrolig. Att planera och förbereda inför framtida hemkomst, har varit otroligt mysigt.. Jag har "boat" som en galning under dessa två graviditeter, allt känns så bra när man är "färdig" (dock hittar man alltid något nytt att greja med). Att vara gravid är det mest otroliga jag har upplevt, två gånger.. Alla känslor är så mäktiga att gravid-krämporna drunknar i jämförelse. Att föda barn är inget, om man tänker på vad som kommer efter; barnet/barnen. Jag har aldrig någonsin ångrat att jag utsatt mig för sådan smärta, det är naturligt och samtidigt så otroligt häftigt att föda barn. Kvinnan är byggd för det, inte tror jag väl att 2000-talet förändrar den saken ;)

Tack o hej!