tisdag 16 juni 2009

Madde: Brassestolen på balkongen...

Åh vad det var skönt att ligga i brassestolen, på vår inglasade balkong, i eftermiddags! Solen ligger nämligen på och värmer helt underbart just då. En hel halvtimme fick jag ligga där och mysa, det behövdes för att rensa skallen efter dagsens upptåg. Mmm!
Jonas hade kommit hem och vi hade ätit middag. Han höll på att leka kurragömma med Julia och småflickorna låg och sov, så det var bara att passa på. Jag blev visserligen "avbruten" var och varannan minut av en Julia som undrade var Jonas gömt sig. Men jag fick iaf vara så gott som "ifred" och försöka att tänka på just ingenting.

Innan middagen, precis när Jonas kommit hem, gick han och Julia ut och spelade fotboll. Sedan följde hon med honom att gå med soporna. Hon har saknat honom något enormt idag så hon var väldigt Jonas-sjuk när han kom hem. Gullungen... Sedan är det viktigt att hon får egentid med var och en av oss. Även om hon har syskon att dela oss med nu så måste hon få vara "bara Julia och mamma/Jonas".

För övrigt är hon riktigt trotsig (som jag i tidigare inlägg skrivit)! Det går för det mesta att hantera ganska bra, hon ger sig oftast efter ett tag. Men ibland finns det inget stopp. Oj oj oj, vad det kan vara tufft! Och jag som är så envis ger mig såklart inte.
Jag tycker att man måste vara konsekvent i sådana här situationer, jag tror att barn känner sig tryggare när de vet var gränsen går. Sedan måste man även tänka på vad som faktiskt är värt att disskutera och vad som inte är det. Det får inte bli en ond cirkel med maktkamp, då tappar man lätt vad det egentligen handlar om.
För det handlar inte om att "vinna" över sitt barn. Klart att de ska lyssna, men man behöver tänka lite på vilken metod man tillämpar. Det är bättre för alla om man försöker att (iaf till en början) vara så pedagogisk som det bara är möjligt. Men det kan också hända att de ibland inte är mottagliga över huvudtaget, t ex pga att de är trötta, då handlar det helt enkelt om ett blankt nej.

Fy för den lede vad dåligt samvete jag får de gånger jag säger ifrån ordentligt åt Julia (höjer rösten). Men det är ju inte fel, ibland lyssnar barn helt enkelt inte. Man måste få höja rösten åt sitt barn om gränsen tusen gånger om är nådd. Ibland blir det ohållbart om man inte sätter stopp för det som pågår. Det är en sak om barnet säger emot och är allmänt argt, det är en annan att; tycka tvärt emot, göra tvärt emot, säga tvärt emot, skälla, morra, stampa i golvet, smälla i dörrar, vara arg och skrika(allt detta x100). Speciellt gallskrik, det är inte acceptabelt att göra så fort man inte får som man vill. Då måste man få säga ifrån. Sedan när barnet lugnat ned sig pratar man med det om vad som har hänt och så säger man förlåt till varandra. För det är viktigt att barnen får höra att även föräldern kan göra fel och att denne sedan säger förlåt, att ingen är perfekt (eller att ingen tror sig vara perfekt heller).
Alltså, jag är så förbaskat skadad av min förra granne. Önskar att jag aldrig hade bott där jag bodde. Hur kan man få bete sig på det sättet? (Läs inlägg från arkivet om du vill veta mer). Fan fan fan! Ska jag någonsin kunna känna mig normal när jag höjer rösten åt Julia? Känner mig helt enkelt som världens sämsta mamma när jag gör det... Jäkla skit-"ex"-granne! #%*@#½

Äsh, vilket fall. Julia är såklart hur gullig som helst mot sin omgivning när hon inte är mitt uppe i trotset. Hon är samma underbara personlighet, bara lite äldre. Hon spexar mycket, dansar, leker, busar, sjunger, ritar och myser.
Jag kommer ihåg hur det kändes när man var liten och i trotsåldern (braminne.se). Ibland ville man egentligen inte bråka, man kunde helt enkelt bara inte sluta. Och precis så beskriver Julia när man t. ex frågar varför hon gjorde en viss sak: "Jag vet inte mamma, jag kände mig bara så arg just då". Då kanske jag frågar om hon tyckte att jag gjort henne något. "Nej", blir oftast svaret, "du har inte gjort något. Jag vet inte varför jag blev arg".
Jag tror att det blir lättare att gå igenom alla trotsåldrar om man försöker se tillbaka och minnas alla känslostormar man gick igenom. Om man förstår att det inte bara är tufft för en själv. Det är svårt för de små barnen att slitas mellan stor och liten. Att ibland varken veta in eller ut. Jag tycker verkligen synd om lilla Julia ibland. Hon kan bli så ledsen efter att hon varit arg (spänningarna släpper). Men sedan mår hon bra. Det är väl vad som behövs under sådana här perioder. Att släppa ut allting. Sedan mår man bättre.

Hennes trotsålder kom väldigt plötsligt, några veckor efter att de små anlände. Jag kan inte annat än gissa att hon just nu slits mellan stor och liten, mer än någonsin. Det är nog svårt för henne, hon har inte riktigt rotat sig i rollen ännu. När hon hittat sin plats i nya familjen tror jag att allt kommer flyta lättare (trotsåldern kanske försvinner lika snabbt som den kom? Lika bra att se det som önsketänkande, hehe)
Hon är förresten hur gullig som helst mot sina syskon, det är bara med sina föräldrar (och ett par andra vuxna) hon bråkar med. Hon är verkligen VÄRLDENS BÄSTA storasyster! Och vi försöker säga det så ofta som möjligt till henne. Då fullkomligt lyser hon av stolthet. Min älskade ängel!

Jag vet inte om jag hinner lägga in bilder ikväll, vi får se. På återskrivande!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Antal besökare idag:

Antal besökare sedan 26/5-2009: