Madde: Mamma-hjärtat..

Ja... Jag är mamma till tre, helt underbara, flickor. Det är ett stort ansvar, självklart. Men det är otroligt underbart, varje dag. Glada, ledsna, busiga, ilskna, lyckliga, skrattfriska eller ja, vad som helst. Hur dem än känner sig väller mitt mammahjärta över av känslor. Jag älskar, älskar, älskar mina fina döttrar.

Julia är i en sådan ålder då armar och ben gärna flänger runt lite som de vill. Jag har kommit fram till att det måste ha med att göra att hon växer så fort att kroppen inte riktigt hinner vänja sig innan hon växer ytterligare. Och att hon därför får svårt att beräkna avståndet till närastående glas/tallrikar/prydnad/kameror/you name it.
Hon hoppar och skuttar, snubblar, vänder sig om, råkar ha ned saker med armarna som åker i en vid cirkel, reser sig, springer iväg, halkar, får "ont", glömmer bort det, leker lite, tappar dockan, blir lite irriterad, gör något annat, tappar/snubblar/häver ned osv. Haha och hon kan vara hur lugn som helst när sådant händer. Sötnos!

Det senaste var i eftermiddags. Hon skulle ta av sina byxor och råkade (jag vet inte? Kanske) dra till i dem när de satt nere vid anklarna och hade då omkull sig själv. Hon landade med näsa och panna först, rakt ned i vår hallmatta utav ganska grovt material (till för att hålla kvar grus och sand i hallen). Hon reagerade knappt på smärtan, som måste ha infunnit sig, även om hon brukar ojja sig över saker som förmodligen egentligen inte gör ont. Jag kollade i hennes ansikte, hon var helt röd i pannan och på näsan. Det såg nästan ut som att hon skulle få en bula i pannan, men det visade sig att det röda gick bort och inget mer hände. Däremot fick hon nästan som skrubbsår på pannan (från mattan), uppe vid hårfästet nästan. Det blev som sex mini-små prickar, varav tre försvann inom en timme. Hon har inte brytt sig mer om det sedan. Saken är den att jag var på väg att få hjärtat i halsgropen när hon ramlade (men visade det inte, såklart). Hon har inte ramlat på ett sådant hårt sätt (framför mina ögon) på säkert två år, det var en ordentlig smäll i golvet. Stackarn. Tur att hon inte brydde sig iaf, hehe. Jag=hönsmamma.

Nog tjatat om något som alla i familjen, utom jag, glömde på tre sekunder. Nu ska jag få min skönhetssömn. För jo, visst får jag sova åtta timmar varje natt (eller mer!). Mina underbara, sömniga barn! Tack till er att jag får ladda batterierna nu, så att jag klarar utav att jaga hem er, nätterna igenom, när ni blir tonåringar.

God natt!